Ofta är det äldre par som har hemmavarande barn, som av hänsyn till barnen väljer denna typ av parrelation. Man vill kanske att barnen skall få sitta i orubbat bo eller att barnen måste få komma i första rummet och att man därför föredrar att ha kärleksförhållandet på visst avstånd. Som Alexander Holmberg skriver i sin blogg:

"Jag lever i en särbo relation idag. Med en kvinna som har tre barn. Vi har tagit det väldigt lugnt. Barnen har fått styra. Efter ett år fick de veta att vi var ett par. Fram tills dess träffades vi kanske en gång eventuellt i veckan, oftast inte alls när vi hade barn. Som vänner. Barnen har fått lära känna varandra, som de de är. Inte som påtvingade syskon. Vi var över där i kväll, lagade mat tillsammans och lät en vardagskväll flöda fram. för det var precis så det blev. Största tjejen behövde hjälp med läxorna, mellantjejen hade kompisar där och vi pratade en stund i köket, om det som sker henne i skolan och så den minsta som jag hämtade på dagis med min lilla. De känner varandra och småkivas som vänner. Några månader har de fått veta att vi är ett par och huruvida vi ska bo tillsammans, det är något för framtiden. Det får flöda fram det också."[1]

Rädsla för misslyckande

En del vittnar också om att de är rädda för att misslyckas med ännu ett samboende förhållande och kvinnor uttrycker ibland att de är rädda för att tappa sin kvinnlighet om de sammanflyttar med en man och börjar sköta hushållet för denne. Man vill hålla lågan brinnande genom att ha ett visst avstånd.

Tidigare var det en omöjlighet att leva ihop såvida man inte var gifta. När samboförhållanden kom att accepteras alltmer, öppnades också nya vägar upp för att leva som särbos.

Tryggare för barnen

Särbos kan vara ett ypperligt sätt att behålla tryggheten för minderåriga barn, genom att ingendera vuxen part måste ta med sig sina barn och flytta från den hemvanda miljön. De vuxna kan fortsätta ta ansvaret fullt ut för sina egna barn och man träffas bara när man är ledig och kan koppla av tillsammans. Inte heller behöver endera part söka sig ett nytt jobb och barnen kan fortfarande växa upp med de kompisar de redan har.

"Man kan också se på själva kopplingen till boendet på ett annorlunda sätt. Att leva som särbor istället för som sambor kanske innebär mindre påfrestningar på relationen. Den dagliga rutinen med allehanda vardagliga bekymmer och irritationer blir kanske genom särboendet den enskildes rutin på ett helt annat sätt och därför tänker man sig att risken för stora problem orsakade av sådana småsaker som den dagliga rutinen skulle vara avsevärt mindre. Sett på detta vis skulle viljan att leva som särbor hellre än som sambor kunna vara ett sätt att rädda relationen på längre sikt och att inte onödigtvis utsätta den för en massa påfrestningar."[2]

Växande antal särbopar

Enligt beräkningar som Skandinavisk Opinion på uppdrag av Jan Trost och Irene Levin gjort utifrån telefonintervjuer 1993, uppskattas antalet särbopar till ungefär 60000 i Sverige, dvs 120.000 människor som valt att leva särboliv tillsammans. [3]

Gifta särbos

Det förekommer att gifta par väljer att leva särboliv. Ofta är det jobbet som styr för detta beslut, men det är inte alltid som exempelvis fastighetsägare ser med blida ögon på denna lösning. I en artikel i Dagens Nyheter[4], berättar Niclas och Kia Hedell om hur de fått lösa livet praktiskt som gifta, då Niclas har jobb i Stockholm och då ofta tvingas jobba långa arbetspass och övertid/natt, medan Kia har jobb och deras gemensamma dotter i Uppsala. Kia har en tidsbegränsad forskartjänst och paret vet inte vart Kia kommer att jobba då forskartjänsten upphör. På grund av denna situation, har de valt att ha varsin bostad i Stockholm respektive Uppsala. Men detta har ogillats av Niclas hyresvärd, som önskat vräka Niklas från bostaden för att de anser att han kan bo hos sin fru i Uppsala och pendla mellan de båda städerna. Även i hyresnämnden och tingsrätten har man stött fastighetsägaren i detta. Niclas uttalar i artikeln att han inte anser att dessa institutioner skall besluta om hur Niclas och hans fru skall leva, och han säger också att det inte är rätt att framtvinga genom andra lagar en skilsmässa mellan paret. Som skilda, skulle de ha rätt att ha varsin bostad i varsin stad.

Om paret ej gifter sig och de väljer att leva särboliv, finns det möjlighet för den part som har lägst inkomst, att söka bostadsbidrag såvida denne har barn boende hos sig. Denna möjlighet försvinner om paret är gifta särbos, då de per automatik kommer att sambeskattas såvida paret inte väljer att göra en bodelning under äktenskapet. Då kan Försäkringskassan räkna hushållen som separata ekonomier.

Journalisten Ann Söderlund

I Ann Söderlunds blogg på Allt om barn [5] berättar hon om en belgisk mamma som säger:

"Många är särbos i Belgien. Det är en trend, man säger att barnen mår bättre när föräldrarna inte bor ihop. "

och hur Ann själv i och med detta började känna sig mindre "urskuldrande" över att barnen pendlar mellan henne och barnets far. Att särbolivet kanske inte är så tokigt ändå. Ann skriver också den 17 april[6] om varför de tagit detta beslut:

"Jag och Nanok har efter flera år av ihärdiga försök att synka ihop hur vi vill leva våra vardagsliv bestämt oss för att det bästa sättet att fortsätta vara kära är att bli särbos. Som woody Allen och Mia Farrow. Som…som Eva Braun och Hitler. Som…fan! Vilka usla förebilder. en snuskgubbe och världens hemskaste man. Ja, ja. Det finns några föräldrar på Ossians skola som är särbos och det verkar funka fint." 

Vissa passar inte som sambos

Tatja skriver på www.relationer.ifokus.se och berättar följande:

"En del passar inte som sambo utan fungerar bättre som särbo. Har en god vän som varit det i nästan 20 år. De syns varannan vecka, men ringer varje dag. Det är nästan 10 mil emellan dem. Fungerar perfekt för dem. De provade många år som sambo och det slutade med att båda flyttade."[7]

Om man väljer att bli särbos efter ett gemensamt samboende kan det vara första steget till skilsmässa, medan andra hävdar att det är ett sätt att försöka rädda ett förhållande som inte fungerar.

Särbos som blir sambos

Att gå från att vara särbo till att bli sambo kan också ha sina svårigheter. På relationssajten.se kan vi läsa följande:

"I Malmö, Göteborg och Stockholm så utgör singelhushållen en betydande del av alla hushåll. I Stockholm uppåt 50%. Skall det vara så svårt att bo ihop eller vill man inte vakna upp med sin älskades morgonandedräkt bredvid sig, lyssna till sin partners snarkningar mitt i natten och inte kunna somna för den andre vill läsa med sänglampan på varje kväll? Det kanske är själva omställningen man fasar för. När man bor själv under en längre period så etablerar man sina vanor och rutiner. Det kan handla om mycket enkla saker som var tallriken skall stå på bordet, vilken dag man skall handla, vad jag äter till frukost et c. Dessa vanor gör att vi känner oss hemma och trygga i vårt liv. Oftast är vanorna omedvetna och upplevs som självklara för mig. När sedan någon annan dyker upp och skall vara med och bestämma och ha åsikter om "var skåpet skall stå" så blir vi självklart störda, kanske irriterade och besvärade. Det är då lätt att tycka att den som flyttar in får anpassa sig. För den som flyttar in är det nog så besvärligt att komma till ett redan etablerat hem där alla blomkrukorna redan står på plats. Att sedan ha åsikter om möbleringen, bordslayouten och andra praktiska saker är svårt. Man vill inte såra. I sitt hem är man kung/drottning och man har lätt att känna sig kränkt om någon säger något negativt om hur jag har det eller borde ha det. Flytta ihop till den enas bostad är en stor omställning som kräver mycken uppoffring och lyhördhet från båda parter. Samtidigt är det då man börjar lära känna varandra i vardagen. Vi börjar upptäcka saker hos den andre som vi inte sett tidigare. Hoppsan då! Kärleken och relationen prövas. På lite längre sikt är det vardagslivet som måste fungera för att vi skall trivas. Välkomna störningen! Det händer något nytt och någon bryr sig om hur ni skall ha det i ert hem. Det tar tid att ställa om sig och att det faktiskt är rätt kul åxå."[8]

Målet att flytta samman

Men den största gruppen av särbos, har som mål att längre fram i tiden bli samboende, om inte förr så vid pensioneringen.[9] För vissa av dessa par,  inser ibland dock en av parterna, att de vid pensioneringen ändå vill fortsätta som särbos. Man kan ha blivit bekväm i sitt eget hem eller har önskan om att få behålla känslan av nyförälskelse i mötena.

---

[1] http://alexanderholmberg.wordpress.com/2009/09/24/sambo-sarbo-stjarnbo/

[2] Jan Trost och Irene Levin, Särbo, ett par - två hushåll, Studentlitteratur, Lund, 2000, sid 33-34

[3] Jan Trost och Irene Levin, Särbo, ett par - två hushåll, Studentlitteratur, Lund, 2000, sid 10

[4] http://www.dn.se/sthlm/sarbo-kan-bli-av-med-lagenhet-1.385662

[5] http://blogg.alltombarn.se/annsoderlund/2009/08/21/blir-man-battre-foralder-som-sarbo/

[6] http://blogg.alltombarn.se/annsoderlund/2009/04/17/bli-sarbo-och-radda-karleken/comment-page-1/

[7] http://relationer.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=9999db9b-ef04-409c-b594-aa7c2200f802

[8] http://www.relationssajten.se/?p=blogg.php&id=19

[9] Jan Trost och Irene Levin, Särbo, ett par - två hushåll, Studentlitteratur, Lund, sid 66-67