Annons:
Etikett20-expartners
Läst 22646 ggr
Fidelina
2009-09-24 13:03

Maktlösheten kring gemensam vårdnad och boende

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Att ha barn tillsammans med en man som lider av någon typ av personlighetsstörning, har visat sig mycket knepigt.

Lurad

När vi träffades, var han intensivt uppvaktande. Jag blev smickrad och tänkte, att hur kunde han älska mig så mycket som han sade? Han upprepade gång på gång, att han inte älskade mig för det jag gjorde utan för den jag var och lovade ett lugnt och skönt familjeliv och att vi skulle skaffa barn. Jag längtade efter barn och gick på niten.

Nu efteråt förstår jag hur sjuk han egentligen är, men då är det redan för sent att ändra på situationen. Vi har ett gemensamt barn som far illa - jag far illa.

Psykisk misshandel som pågår även efter förhållandets slut

Min exman har försökt att ta ner mig mentalt genom anonyma anmälningar till försäkringskassan (jag är sjukpensionär på 50 % just nu) och han har försökt att gå via kronofogden för att pricka mig där (vilket han inte lyckats med). Han har förnekat försäljning av ett gemensamt ägt radhus, som har stått tomt i ca 1,5 år och kostat oss båda en mindre förmögenhet (ca 80.000 var). Han har hotat med socialutredningar på mig som mor, då han menar att jag lider av vanföreställningar. Nu har han börjat ge sig på vårt gemensamma barn, genom att hota och tvinga det till saker som gör vår son mycket upprörd. Exmannen har alltid brustit i instinkterna vad gäller att vårda och ta hand om barnen, han har aldrig visat att han riktigt kan känna in deras behov och ofta förekommer stark kontroll och aggressioner. Exmannen säger sig lida av häftig migrän och att det är därför som han har så lätt för att repa humör. Jag har alltid undrat om det kan vara Citodontabletterna som påverkar honom, han har vad jag vet tagit full dos (8 tabletter) Citodon dagligen under alla år vi har levt tillsammans.

Inne i förhållandet, kunde hans aggressiva utbrott vara 12-14 timmar eller i dagar. Under de värsta utbrotten, de som varade i 12-14 timmar, brukade han hota mig fysiskt, tränga mig framåt genom att gå bara en decimeter från mig, uppför trappan och in i hörn på övervåningen. Där kunde utskällningarna och förhören, där han försökte få mig att erkänna saker jag inte stod för eller som jag inte sagt eller gjort, kunde pågå i halva dygn utan avbrott. Jag brukade kalla dessa förhör för "militärisk förhörsledare", jag jämförde dem med när en militär förhör en fånge tills den erkänner något den inte gjort, för att därefter bara skjuta honom direkt. Min exmans tidigare fru kallade samma beteende för "åklagaren". Både jag och min exmans tidigare barn har varit utsatta för dessa förhör, även om de inte pågick lika länge för barnet ifråga. Men det var hemskt. Och det värsta var, att man aldrig från en dag till en annan, från en timme eller minut till en annan, aldrig kunde veta när utbrotten kom. Men de började oftast med: "När du känner dig stark nog för att prata, vill jag prata med dig ikväll. Du måste förstå, att jag inte vill bråka, men jag vill veta hur DU tycker att det har gått i helgen. Det är för DIN skull." "Mitt stora problem är du". "Det är jag och samhället som försörjer dig." "Du är" "psykiskt instabil", "schizofren", "manodepressiv". Behöver jag säga, att jag inte har blivit diagnostiserad någon av dessa sjukdomar? Jag har varit utbränd och har en skada som ger mig värk.

Sjukligt kontrollerande

Min exman har kontrollerat mina telefonsamtal, min internetaktivitet, mina mail. Jag har fått rungande utskällning i timmar över något som den jag pratat med sagt per telefon till mig, medan min exman befunnit sig några rum bort. Han har kontrollerat alla mina samtal då vi träffat andra. Då jag pratat med en granne i tio minuter, har han därefter skällt ut mig totalt för detta. Sagt "man vet ju aldrig när du tänker komma hem igen" eller "Man vet ju inte vilket år du tänker komma hem igen". Han har byggt murar kring familjen, inte velat ha socialt samliv med vänner, "för de får bara hållhakar på en som de kan använda emot en". Hans äldsta barn har fått ha några kompisar hemma hos oss, för att min exman "vill ha kontrollen vad de gör". Familjen har i övrigt varit fängslad med tjocka murar gentemot omvärlden.

Efter mycket om och men har jag i alla fall lyckats lämna denna man. Men den psykiska misshandeln, hot och trakasserier fortsätter. Enligt lagen om gemensam vårdnad, kan jag inte ta med mig mitt barn och flytta så långt ifrån att trakasserierna måste minska. Enligt lagen om folkbokföring kan jag inte ens flytta med sonen (som är folkbokförd hos mig) till ett annat område i den stad jag bor i, för att den vägen få lite distans. En ny folkbokföringslag träder nu också i kraft, som innebär att man skall folkbokföras på sitt lägenhetsnummer. Eftersom min exman alltid måste tillfrågas om det är ok att vår gemensamma son folkbokförs på en annan adress, innebär det i praktiken att jag inte ens kan byta upp mig till en större bostad i samma hus, för att ge sonen ett eget rum. Och exmannen är duktig på teknik, han kan fortfarande fortsätta att trakassera via dator och telefoner. Jag - och min son - är fast i mardrömmen.

Arbetssökande - och växelvist boende om gemensamma barn

Därutöver försöker jag ta mig tillbaka till arbetslivet, efter några års sjukdom. Som lagen säger, måste man stå till arbetsmarknadens förfogande över hela landet, såvida man inte pga gemensamma barn med en annan part måste bo kvar där man bor. Det innebär i princip att jag måste välja mellan att avstå min son till den sjuke man jag levt med för att kunna ta ett jobb på annan ort - eller att jag måste tacka nej till jobb som egentligen skulle kunna ge mig och min son en bättre materiell tillvaro, och istället stanna kvar i "misären" det innebär att vara 50/50 arbetssökande och sjukpensionär. Och istället fortsätta ta emot den strid av mail där exmannen återkommande säger att jag ska ge mig ut och arbeta och inte ligga honom och samhället till last och där han påstår att det är han som försörjer mig, att han överväger att dra igång en tingsrättshistoria där han påstår att jag skulle ha förskingrat hans egendom och inkomst. Historierna tar aldrig slut.

Lagarna krockar med varandra

Lagarna krockar med varandra. Den gemensamma vårdnaden och växelvist boende är ju bra i de fall då par kan skilja sig som vänner och fortsätta ett samarbete kring barnen. Men när det inte fungerar? Lagen ger då rätt till misshandlande män att fortsätta sitt förtryck och trakasserier mot sin exfru och barn.

Att få det växelvisa boendet och gemensamma vårdnaden upplöst är svårt och dyrt. Läser man om detta på internet, tenderar också lagens folk att försöka tvinga fram ett samarbete kring barnen, i situationer när det inte fungerar. Växelvist boende och gemensam vårdnad blir allt svårare att upphäva. I allt fler fall döms männen till enskild vårdnad om barnen. Med min erfarenhet är jag rädd att det många gånger är män, som är duktiga på att manipulera sin omgivning och som utåt sett ser ut att vara väl fungerande i samhället, med hög utbildning och välbetalt jobb. En kvinna berättade för mig för ett tag sedan om en man som först sagt åt henne, när hon blev gravid, att hon skulle få välja mellan att föda barnet eller behålla honom. När barnet var 2-3 år gammalt, hade han plötsligt velat ha del i barnet, och uttryckte till henne, att "Nu har du fått som du vill, du har fått ditt barn. Och nu ska jag visa vad jag med hjälp av lagen kan göra för att ta det ifrån dig!" Trots hans tidigare oengagemang i barnet, och trots att han aldrig vårdat barn, lyckades han få igenom en socialutredning där en kvinna från soc intygade i rätten om att han var en ypperlig far. Rätten dömde till gemensam vårdnad och växelvist boende för barnet. Föräldrarna ifråga bor ungefär 20-25 mil från varandra. 

Ångest

Det är sådana fall som gör mig tveksam till att dra igång en rättsprocess om den gemensamma vårdnaden och boendet för min son. Så länge vi har växelvist boende, skyddar jag i alla fall min son halvtid. Men det är ju egentligen inte gott nog. Samtidigt inser jag att mitt barn far illa i situationen och att jag förmodligen måste gå vägen via domstolen. Men om jag själv initierar en rättsprocess, känner jag ångest att förlora mitt barn. Och om jag inte gör något, känner jag ångest för att mitt barn far illa. Det kommer ju inte att bli bättre.

Min exman måste lida av en personlighetsstörning, annars skulle han inte bete sig så här. Men han är inte diagnostiserad vid läkare och just nu har han flera barn i sitt hem. Jag har själv blivit vittne till vad denne man har gjort mot sitt ena barn och jag är så rädd att han skall behandla eller redan behandlar mitt barn likadant. Att genom hot och tvång tvinga fram att barnen skall göra sådant de kanske inte är mogna för att klara av. Cykla utan stödhjul, åka inlines, simma två timmar i sträck….

Exmannen har i mail skrivit att jag inte skall försöka "komma emellan honom och hans barn, för då kan det gå mycket illa". Det får mig också att känna ångest för att han kan komma att skada sig och barnen, på liknande sätt som vi kunnat läsa om i tidningarna sista året; Mannen som i Skåne under pågående vårdnadstvist valde att köra ihjäl sig och barnen, mannen som i Dalarna försökte att gasa ihjäl sig och barnen…..

Min exman har varit på väg att ta självmord tidigare och har hotat med det flera gånger under förhållandet och i samband med att vårt barn var nyfött. Han har varit på väg ut i skogen, för att skära ihäl sig och sin hund, så att  den tidigare exfrun "åtminstone inte skulle få hunden". Behöver jag berätta, att han nu håller på att lura av den tredje kvinnan hennes pengar? Som han själv briljerat med i ett mail för några veckor sedan, och där han skriver om hennes "icke oansenliga sparkapital som hon är villig att satsa på vårt gemensamma boende". Precis som jag gjorde; Jag har förlorat ca 750.000 SEK på denne man nu när bodelningen ligger nu i sitt slutskede. Jag går ut på runt +/-0.

Anonym

Det är denna situation som tvingar mig att använda psuedonym här på iFokus. Som tvingar mig till att leta ett jobb där jag inte är offentlig (och som i och för sig är en "gammal dröm").

Jag lever under hot - och har givit upp möjligheterna till någotsomhelst samarbete kring sonen. Hämtningar och lämningar sker via dagiset så länge sonen är frisk eller dagiset inte är stängt. Eftersom exmannen vid hämtning av sonen har försökt att skada mig med sin bil, försöker jag nu att ha någon med mig vid dessa byten. För andra året i rad är det jag som betalar sonens vinterkläder.

Finns det någon väg ut ur denna mardröm? 

Och hur kan lagarna förändras så att de även skyddar de utsatta?

Annons:
Qamilla
2009-09-26 01:12
#1

Åh, Fidelina vad jag känner med dig. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig igenom det här på något sätt. Samtidigt som jag tycker du är modig och stark som delar med dig. Dom säger ju att när man börjar prata om det då är det värsta över…..

Ser att han är väldigt lik min sons pappa i första skedet. Han sa att han älskade mig andra gången vi träffades och var väldigt uppvaktande. Jag var kvinnan i hans liv som han väntat på i hela sitt liv och inte kunde leva utan. Han tyckte inte om att jag träffade kompisar och "spionerade" på mig om jag inte var med honom. Dessbättre så ville jag inte flytta ihop med honom och vägrade gifta mig med honom eftersom jag nyligen gått igenom en hemsk skilsmässa. När han förstod att jag aldrig någonsin skulle gifta mig med honom så drog han och började trakassera någon annan. Det låter på din berättelse som att jag slapp undan rätt så lindrigt, tack och lov.

Stor tröste kram.

Fidelina
2009-09-26 11:25
#2

#1 Det underliga är att jag inte ser mig som något offer i denna situation. Jag känner bara frustration och vill bara "slita mig och sonen fria". Och jag känner en stor frustration över de lagar och paragrafer som förhindrar att vi kan ta oss ur min exmans sjukliga kontrollerande och trakasserier. Att han tillåts vara myndighetsmissbrukare utan att stoppas.

Jag har börjat göra polisanmälningar, men ännu har inte min bevisning räckt till åtal. Och eftersom ingen granne såg då min exman försökte köra på mig med bilen 16.30 en solig eftermiddag - går han även fri från det. Det räcker ju då att han bara nekar och säger att det är jag som fabulerar.

Jag har i alla fall några personer som är villiga att gå in och vittna för min sak, om det skulle behövas. Däribland min terapeut, som under lång tid följt händelserna under våra samtal. Visserligen är det "min version" hon hört, men det ger ändå en bild av att saker och ting successivt har hänt och att våldet tagit en annan riktning i och med att jag lämnade min exman. Min advokat har känt sig mycket utsatt och hotad. Och så har jag ju en del vänner som fortsatt stå vid min sida under alla år, trots de murar som exmannen kämpade så för att bygga upp runt oss. Dessa kan också vittna om vad jag har berättat.

Men sådana människor som min exman, verkar veta exakt hur de ska formulera sig för att inte åka dit. Det får mig att tänka, att detta har han gjort förut också.

Jag tror att det är viktigt att jag delar med mig av denna historia, för jag är nog inte ensam om att ha upplevt detta och fler kan nog behöva få bekräftelse och stöd i processen. Det är ju inte alltid så lätt att vara singelförälder, om man kommer ur ett sådant förhållande och barnen ännu sitter i kläm pga de lagar och förordningar som ger dessa män rätten att fortsätta sitt förtryck i olika former.

gotlandsmamman
2011-09-27 23:14
#3

hej och tack för texten…

är i fasen av att förstå vad jag varit med om…exact vad du skriver och nu delad vårdnad med 2 små barn som manipuleras av de störd,manipulerande man…

har iett år sökt hjälp hos soc, fam-rätt, polisanmält ….inget resultat.

förtvivlad.

yvonnel
2011-12-04 04:52
#4

Det förefaller som om era kära barn har kärlek ifrån er mammor, hoppas att ni aldrig missar chansen att krama om era gullungar även om ni själva lider helvetes ont, för det skyddar barnen - visad kärlek.

yvonnel
2011-12-04 05:12
#5

Jag ska nog vara både tacksam och glad som inte gifte mig med någon slusk eller som kanske kunde ha blivit fysisk/psykiskt misshandlare.

Men jag har också varit ensam om alla beslut och allt annat som behövs i den praktiska vardagen. Ända tills nu har jag nog varit om inte direkt avundsjuk så iallafall haft lite längtan att dela vardagen med en annan vuxen kamrat, men nu förstår jag att den sortens man är mer sällsynt an jag trott.

[Kathja]1
2011-12-09 10:08
#6

Förstår att det är ett tufft läge men du måste inte finna dig i det, oavsett vad lagen säger. I lagen ska man alltid ha barnets bästa i fokus, spelar ingen roll om du tittar på Föräldrabalken eller Socialtjänstlagen.

Du kan absolut, utifrån vad du skrev, söka om enskild vårdnad. Och du kan absolut flytta utan hans medgivande, så länge som du kan visa att du gör det för din sons bästa. Risken finns dock att han flyttar efter…

Jag skulle vända mig till Socialtjänsten och be om hjälp till att börja med, har du tur får du någon som lyssnar och som är villig att hjälpa dig. Då har du visat din goda vilja. Sedan kan du flytta om du vill. Finns ingen som skulle begära handräckning för att hämta din son från dig så länge man kan se att du är en bra mamma.

Kan väl tillägga att jag själv har jobbat inom socialtjänsten just med barn och unga, och min man är jurist. Så lite koll har jag… Flört

Annons:
Jades
2012-02-04 15:31
#7

Jag överlevde och lyckades rädda vårat gemensamma barn och fick ensam vårdnad!

Jag vill uppmana alla mammor,kvinnor med eller utan barn tillsammans med en sjuk man att FORTSÄTTA KÄMPA!!!

Det går att vinna mot dessa manipulerande män.

Även jag har vissa stunder gett upp men rest mig igen och tagit mig samman för att fortsätta kampen.

Jag hittade styrkan i mitt barn, jag är den enda som kan rädda oss. Det fick mig orka och tillslut vinna.

För att ha någon chans måste du läsa på hur dessa män tänker och agerar. Endast då kan du överlista och parera attackerna/manipulationerna mot dig och omgivningen tex socialen, rätten mm.

Är han psykopat/narsicisst måste du förbereda dig på att kampen handlar om liv eller död.

Gå inte på smicker och andra lömska drag från hans sida att han ångrar sig, har ändrat sig inte menade det han gjort osv.

OCH bli inte ledsen och öppna dig för honom i detta samtalet för han samlar information från dig som han sedan kommer att använda emot dig i rätten eller för att knäcka dig på annat sätt. Samt lista ut dina planer strategier och vad du tycker så att han kan hitta på en egen historia med bortförklaringar som håller i rätten.

(mitt ex blev frikänd från misshandel trots att 2 st vittnen fanns)

Han vill inte hjälpa dig, han vill krossa dig och vinna. (helst ta barnet också) inte för att han är intresserad av barnet utan för att det är hans ägodel och han vet att barnet är det som betyder mest för dig. = Bästa sättet att krossa dig/vinna.

Spela in samtal, hot, sms-allt! Och spara allt på ett ställe som han inte har tillgång till. (Det finns telefoner med inspelningsfunktion/appar) Detta kan var det enda beviset för dig i rätten/familjerätten/socialtjänsten vid en vårdnadsutredning)

Spara mejl, skriv dagbok om händelser varje dag med datum och tidpunkt =bevis i rätten.

Detta gäller även om du fortfarande bor tillsammans med mannen!!

Kontakta kvinnojour när/om du ska lämna hemmet med barnet. Dom kommer att hjälpa er och förstår problematiken.

Polisanmäl honom- ta med allt. Om han inte blir dömd nu så finns det kvar inför framtiden i registrena. Och har du barn med en sjuk man så kan man nog räkna med att det blir en fortsättning, (om än inte lika allvarlig som innan separationen)

Och det kommer en dag då det kan vara det avgörande gällande erat gemensamma barn.

Missbrukar han något? Se till att spela in detta när ni samtalar om missbruket, led in samtalet på detta och få honom att säga hur ofta han gör det och du kan säga datum och år i samtalet så har du bevis till vårdnadsutredningen på Barn och Ungdom.

Detta var ett av de avgörande för att jag fick ensam vårdnad, spelade upp det för familjerätten.

-Inget barn ska behöva vara ensam hos en missbrukare. Du som mamma måste göra allt för att rädda ditt barn från detta!

Eftersom mannen i fråga både är en expert på att manipulera och ljuga och det syns inte på utsidan hur sjuk han är har dessa bevis varit avgörande för utgången. Jag hade inte haft en chans utan dessa! Socialtjänsten trodde inte på mig innan jag visade bevisen för dom, dom ville inte att det skulle vara så som det var.

Då bodde vi i skyddat boende, och han sa att jag ljög om allt och de verkade tro på det.

Så mitt tips är alltså att vara lika hjärtlös och empatilös som han för din och ditt barns skull så att sanningen kommer fram i rätten.

(Han skulle knappast vara något annat mot dig i rätten)

Vi kom undan med livet i behåll, min hälsa blev förstörd, men mitt barn mår bra och vi är fria. Nu finns möjligheterna till ett bra liv framför oss där jag gör valen åt oss.

Lycka till!

"Ingen natt varar längre än till gryningen"

Upp till toppen
Annons: