Barn kan tvångsomhändertas enligt Lagen om Vård av Unga i två olika hänseenden, dels om barnet far illa i sin hemmiljö, dels om barnet uppvisar ett sådant beteende att det signalerar att hjälp behövs.

"För att ett tvångsomhändertagande på grund av eget betende krävs, enligt 3 §, att vård beslutas på grund av den unges eget beteende, såsom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (ex. prostituerar sig).[2] För att ligga till grund för ett beslut om tvångsvård ska den unges beteende i sig medföra en påtaglig risk för att den unge själv tar skada."

Även i situationer där barnet bedöms fara illa i sin hemmiljö, kan ett tvångsomhändertagande bli aktuellt. Dock, om föräldrarna inser sina brister, och går med på stödjande vård och behandling för antingen bara barnet eller även för föräldrars del, kan ett tvångsomhändertagande enligt lagen ibland inte anses vara genomförbart;

Om det finns ett tillförlitligt samtycke från vårdnadshavare och den unge själv om han eller hon fyllt 15 år, och samtycket också bedöms vara hållbart under den tid vård bedöms behöva ske, så kan vården ske frivilligt. Då finns inte förutsättningar för tvångsvård enligt LVU. Samtycket skall avse "behövlig vård" enligt 1 § LVU.

(http://sv.wikipedia.org/wiki/Lag_med_s%C3%A4rskilda_best%C3%A4mmelser_om_v%C3%A5rd_av_unga)

Om en socialutredning visar att barnet far illa, kan socialkontoret ansöka vid socialnämnden om ett LVU. Socialnämndens beslut skall sedan prövas av förvaltningsdomstolen. Vardera förälder får då varsin advokat, men även barnet får sin egen advokat i ärendet.

Skulle ett beslut om LVU fattas i förvaltningsdomstolen, måste beslutet omprövas var 6:e månad.

Foto från: http://www.freedigitalphotos.net/images/Children_g112-Peep_O_Ballerina_p12613.html