"Bakom bildandet står stadsmissionerna i Göteborg, Kalmar, Linköping, Malmö, Stockholm, Uppsala och Västerås.

Det är viktigt att namnet "Stadsmission" förknippas med uthållig handlingskraftig social verksamhet som välkomnar alla människor som lever i utsatthet, menar Lars Linebäck och fortsätter:

Vi arbetar nära individen för att avhjälpa akut nöd och på sikt för att förändra livssituationen. Dessutom utmanar vi det som i samhället skapar nöden och utsattheten. Namnet Stadsmission ska borga för god kvalitet och god hantering av gåvomedel.

Medlemsorganisationerna är fristående ideela föreningar eller stiftelser, vilka har 90-konto och är medlemmar erller ansöker om medlemskap i FRII (Frivilligorganisationernas Insamlingsråd).

Varje stads Stadsmission är fortfarande fristående men riksföreningen är tänkt att fungera som en förankring hos givare och politiker men också hos företag som ger stöd lokalt."

Så står att läsa i en broschyr som Riksföreningen utgivit. Då jag läser på respektive stadsmissions hemsida, slår det mig att hela verksamheten genomsyras av ett humanistiskt tänkande där varje individ bör bemötas med respekt och tankar om lika värde, att varje människa är speciell. Insatserna är enorma mot de som befinner sig i mest utsatthet i vårt samhälle: stöd till missbrukare, kvinnor som både har en missbrukarproblematik men också varit utsatta för våld, människor med psykiska problem eller långvarig sjukdom, barn till föräldrar som av någon anledning inte kan ta fullt föräldraansvar, människor som av olika anledningar har hamnat i samhällets periferi och som ofta står längst bort från arbetsmarknaden.

Stadsmissionerna hjälper människor som ofta tappat tron på sig själva och som många gånger känner en hopplöshet i sin situation.

Varje Stadsmission har anställda, men ett viktigt arbete utförs också av volontärer som vill hjälpa sin nästa. Men också av de gåvor som enskilda och företag skänker för att hjälpa de nödställda. Det kan vara julklappar såsom deo, rakvatten, kläder och andra förnödenheter som behövs för att ge en drägligare tillvaro, medan Stadsmissionen erbjuder de utan hem en möjlighet att sköta sin personliga hygien och få åtminstone två mål mat per dag till självkostnadspris. Men det viktigaste arbetet utförs nog av de anställda, som vågar tro på dessa människor trots deras utsatthet. Utan dessa eldsjälar, hur skulle då vårt samhälle se ut?

Då jag får information om min stads verksamhet, kan jag inte göra annat än känna en ödmjukhet och ett hopp. Trots det alltmer hårda klimatet i samhället överlag finns det ändå människor som vågar bry sig om och hjälpa sin nästa i nöd. Det är stort.

Måtte detta så ringar på vattnet i hela vårt samhälle. Men för att komma dit, krävs ett idogt arbete framöver för att sprida information, kunskap och väcka engagemang. På något sätt måste vi vända trenden och hitta tillbaka till mer empati och bry oss om-känsla, hitta vägen till en bättre framtid inte bara för oss själva utan också för vår nästa. Det är vi som bygger framtiden, den värld vi kommer att leva i. Vi kan stjälpa denna värld eller varligt hålla den så att den inte rämnar eller "rullar ur" vår kontroll.

När vi börjar ge av oss själv till en annan människa, börjar vi också bry oss om oss själva. Som vi sår får vi skörda.

Fotograf: Renjith Krishnan, http://www.freedigitalphotos.net/images/view_photog.php?photogid=721