Maktlösheten kring gemensam vårdnad och boende
Att ha barn tillsammans med en man som lider av någon typ av personlighetsstörning, har visat sig mycket knepigt.
Lurad
När vi träffades, var han intensivt uppvaktande. Jag blev smickrad och tänkte, att hur kunde han älska mig så mycket som han sade? Han upprepade gång på gång, att han inte älskade mig för det jag gjorde utan för den jag var och lovade ett lugnt och skönt familjeliv och att vi skulle skaffa barn. Jag längtade efter barn och gick på niten.
Nu efteråt förstår jag hur sjuk han egentligen är, men då är det redan för sent att ändra på situationen. Vi har ett gemensamt barn som far illa - jag far illa.
Psykisk misshandel som pågår även efter förhållandets slut
Min exman har försökt att ta ner mig mentalt genom anonyma anmälningar till försäkringskassan (jag är sjukpensionär på 50 % just nu) och han har försökt att gå via kronofogden för att pricka mig där (vilket han inte lyckats med). Han har förnekat försäljning av ett gemensamt ägt radhus, som har stått tomt i ca 1,5 år och kostat oss båda en mindre förmögenhet (ca 80.000 var). Han har hotat med socialutredningar på mig som mor, då han menar att jag lider av vanföreställningar. Nu har han börjat ge sig på vårt gemensamma barn, genom att hota och tvinga det till saker som gör vår son mycket upprörd. Exmannen har alltid brustit i instinkterna vad gäller att vårda och ta hand om barnen, han har aldrig visat att han riktigt kan känna in deras behov och ofta förekommer stark kontroll och aggressioner. Exmannen säger sig lida av häftig migrän och att det är därför som han har så lätt för att repa humör. Jag har alltid undrat om det kan vara Citodontabletterna som påverkar honom, han har vad jag vet tagit full dos (8 tabletter) Citodon dagligen under alla år vi har levt tillsammans.
Inne i förhållandet, kunde hans aggressiva utbrott vara 12-14 timmar eller i dagar. Under de värsta utbrotten, de som varade i 12-14 timmar, brukade han hota mig fysiskt, tränga mig framåt genom att gå bara en decimeter från mig, uppför trappan och in i hörn på övervåningen. Där kunde utskällningarna och förhören, där han försökte få mig att erkänna saker jag inte stod för eller som jag inte sagt eller gjort, kunde pågå i halva dygn utan avbrott. Jag brukade kalla dessa förhör för "militärisk förhörsledare", jag jämförde dem med när en militär förhör en fånge tills den erkänner något den inte gjort, för att därefter bara skjuta honom direkt. Min exmans tidigare fru kallade samma beteende för "åklagaren". Både jag och min exmans tidigare barn har varit utsatta för dessa förhör, även om de inte pågick lika länge för barnet ifråga. Men det var hemskt. Och det värsta var, att man aldrig från en dag till en annan, från en timme eller minut till en annan, aldrig kunde veta när utbrotten kom. Men de började oftast med: "När du känner dig stark nog för att prata, vill jag prata med dig ikväll. Du måste förstå, att jag inte vill bråka, men jag vill veta hur DU tycker att det har gått i helgen. Det är för DIN skull." "Mitt stora problem är du". "Det är jag och samhället som försörjer dig." "Du är" "psykiskt instabil", "schizofren", "manodepressiv". Behöver jag säga, att jag inte har blivit diagnostiserad någon av dessa sjukdomar? Jag har varit utbränd och har en skada som ger mig värk.
Sjukligt kontrollerande
Min exman har kontrollerat mina telefonsamtal, min internetaktivitet, mina mail. Jag har fått rungande utskällning i timmar över något som den jag pratat med sagt per telefon till mig, medan min exman befunnit sig några rum bort. Han har kontrollerat alla mina samtal då vi träffat andra. Då jag pratat med en granne i tio minuter, har han därefter skällt ut mig totalt för detta. Sagt "man vet ju aldrig när du tänker komma hem igen" eller "Man vet ju inte vilket år du tänker komma hem igen". Han har byggt murar kring familjen, inte velat ha socialt samliv med vänner, "för de får bara hållhakar på en som de kan använda emot en". Hans äldsta barn har fått ha några kompisar hemma hos oss, för att min exman "vill ha kontrollen vad de gör". Familjen har i övrigt varit fängslad med tjocka murar gentemot omvärlden.
Efter mycket om och men har jag i alla fall lyckats lämna denna man. Men den psykiska misshandeln, hot och trakasserier fortsätter. Enligt lagen om gemensam vårdnad, kan jag inte ta med mig mitt barn och flytta så långt ifrån att trakasserierna måste minska. Enligt lagen om folkbokföring kan jag inte ens flytta med sonen (som är folkbokförd hos mig) till ett annat område i den stad jag bor i, för att den vägen få lite distans. En ny folkbokföringslag träder nu också i kraft, som innebär att man skall folkbokföras på sitt lägenhetsnummer. Eftersom min exman alltid måste tillfrågas om det är ok att vår gemensamma son folkbokförs på en annan adress, innebär det i praktiken att jag inte ens kan byta upp mig till en större bostad i samma hus, för att ge sonen ett eget rum. Och exmannen är duktig på teknik, han kan fortfarande fortsätta att trakassera via dator och telefoner. Jag - och min son - är fast i mardrömmen.
Arbetssökande - och växelvist boende om gemensamma barn
Därutöver försöker jag ta mig tillbaka till arbetslivet, efter några års sjukdom. Som lagen säger, måste man stå till arbetsmarknadens förfogande över hela landet, såvida man inte pga gemensamma barn med en annan part måste bo kvar där man bor. Det innebär i princip att jag måste välja mellan att avstå min son till den sjuke man jag levt med för att kunna ta ett jobb på annan ort - eller att jag måste tacka nej till jobb som egentligen skulle kunna ge mig och min son en bättre materiell tillvaro, och istället stanna kvar i "misären" det innebär att vara 50/50 arbetssökande och sjukpensionär. Och istället fortsätta ta emot den strid av mail där exmannen återkommande säger att jag ska ge mig ut och arbeta och inte ligga honom och samhället till last och där han påstår att det är han som försörjer mig, att han överväger att dra igång en tingsrättshistoria där han påstår att jag skulle ha förskingrat hans egendom och inkomst. Historierna tar aldrig slut.
Lagarna krockar med varandra
Lagarna krockar med varandra. Den gemensamma vårdnaden och växelvist boende är ju bra i de fall då par kan skilja sig som vänner och fortsätta ett samarbete kring barnen. Men när det inte fungerar? Lagen ger då rätt till misshandlande män att fortsätta sitt förtryck och trakasserier mot sin exfru och barn.
Att få det växelvisa boendet och gemensamma vårdnaden upplöst är svårt och dyrt. Läser man om detta på internet, tenderar också lagens folk att försöka tvinga fram ett samarbete kring barnen, i situationer när det inte fungerar. Växelvist boende och gemensam vårdnad blir allt svårare att upphäva. I allt fler fall döms männen till enskild vårdnad om barnen. Med min erfarenhet är jag rädd att det många gånger är män, som är duktiga på att manipulera sin omgivning och som utåt sett ser ut att vara väl fungerande i samhället, med hög utbildning och välbetalt jobb. En kvinna berättade för mig för ett tag sedan om en man som först sagt åt henne, när hon blev gravid, att hon skulle få välja mellan att föda barnet eller behålla honom. När barnet var 2-3 år gammalt, hade han plötsligt velat ha del i barnet, och uttryckte till henne, att "Nu har du fått som du vill, du har fått ditt barn. Och nu ska jag visa vad jag med hjälp av lagen kan göra för att ta det ifrån dig!" Trots hans tidigare oengagemang i barnet, och trots att han aldrig vårdat barn, lyckades han få igenom en socialutredning där en kvinna från soc intygade i rätten om att han var en ypperlig far. Rätten dömde till gemensam vårdnad och växelvist boende för barnet. Föräldrarna ifråga bor ungefär 20-25 mil från varandra.
Ångest
Det är sådana fall som gör mig tveksam till att dra igång en rättsprocess om den gemensamma vårdnaden och boendet för min son. Så länge vi har växelvist boende, skyddar jag i alla fall min son halvtid. Men det är ju egentligen inte gott nog. Samtidigt inser jag att mitt barn far illa i situationen och att jag förmodligen måste gå vägen via domstolen. Men om jag själv initierar en rättsprocess, känner jag ångest att förlora mitt barn. Och om jag inte gör något, känner jag ångest för att mitt barn far illa. Det kommer ju inte att bli bättre.
Min exman måste lida av en personlighetsstörning, annars skulle han inte bete sig så här. Men han är inte diagnostiserad vid läkare och just nu har han flera barn i sitt hem. Jag har själv blivit vittne till vad denne man har gjort mot sitt ena barn och jag är så rädd att han skall behandla eller redan behandlar mitt barn likadant. Att genom hot och tvång tvinga fram att barnen skall göra sådant de kanske inte är mogna för att klara av. Cykla utan stödhjul, åka inlines, simma två timmar i sträck....
Exmannen har i mail skrivit att jag inte skall försöka "komma emellan honom och hans barn, för då kan det gå mycket illa". Det får mig också att känna ångest för att han kan komma att skada sig och barnen, på liknande sätt som vi kunnat läsa om i tidningarna sista året; Mannen som i Skåne under pågående vårdnadstvist valde att köra ihjäl sig och barnen, mannen som i Dalarna försökte att gasa ihjäl sig och barnen.....
Min exman har varit på väg att ta självmord tidigare och har hotat med det flera gånger under förhållandet och i samband med att vårt barn var nyfött. Han har varit på väg ut i skogen, för att skära ihäl sig och sin hund, så att den tidigare exfrun "åtminstone inte skulle få hunden". Behöver jag berätta, att han nu håller på att lura av den tredje kvinnan hennes pengar? Som han själv briljerat med i ett mail för några veckor sedan, och där han skriver om hennes "icke oansenliga sparkapital som hon är villig att satsa på vårt gemensamma boende". Precis som jag gjorde; Jag har förlorat ca 750.000 SEK på denne man nu när bodelningen ligger nu i sitt slutskede. Jag går ut på runt +/-0.
Anonym
Det är denna situation som tvingar mig att använda psuedonym här på ifokus. Som tvingar mig till att leta ett jobb där jag inte är offentlig (och som i och för sig är en "gammal dröm").
Jag lever under hot - och har givit upp möjligheterna till någotsomhelst samarbete kring sonen. Hämtningar och lämningar sker via dagiset så länge sonen är frisk eller dagiset inte är stängt. Eftersom exmannen vid hämtning av sonen har försökt att skada mig med sin bil, försöker jag nu att ha någon med mig vid dessa byten. För andra året i rad är det jag som betalar sonens vinterkläder.
Finns det någon väg ut ur denna mardröm?
Och hur kan lagarna förändras så att de även skyddar de utsatta?
